2002 skrev jag ungefär såhär om rösten på min hemsida som artist: ”Rösten är för mig en oerhörd kraft och samtidigt bara ett avtryck i tiden…” sedan minns jag inte hur texten fortsatte. Men jag minns att jag upplevde att jag fann ord för rösten på något vis i just orden ”kraft” och ”avtryck”.

Min upplevelse av detta blir extra tydligt när jag sjunger gamla folkvisor från traditionsbärare som inte längre lever, som jag inte ens har träffat och ibland inte ens hört talas om, mer än genom visan själv som levt vidare, färdats från mun till mun genom decennium, ibland över hundra år.

När jag sjunger visan så som den sjungits och levt vidare genom generationer av människor, som färgats av deras liv, då känns det som jag får känna vibrationen av andra tider och platser, gångna öden, ett litet destillat av våra förfäders liv i min egen kropp, i min egen röst, i mitt eget sinne. Det är märkligt, förunderligt och magiskt. Det berör mig djupt.

Deras röster har gjort avtryck inte bara i deras tid utan även i mig, här och nu. Vilken kraft! Vilken gåva!

Jag vill dela en av de här visorna med dig. En visa som ligger mig alldeles särskilt varmt om hjärtat – När som elden, en gammal kärleksvisa från Skåne. Jag älskar att sjunga visorna utomhus, i skogen, så att alla de naturljuden som lät på samma sätt när visan en gång skapades får vara med.

Så varsågod – ett skimrande avtryck från Skåne med vind, fågelsång och duggregn som orkester.